Update: Gjorde dock ingen skillnad, bilden blev ändå avskalad fastän storleken var större.

Akustisk Markus är den bästa Markus.

 

Är jag fedt inne och retrohorig än.

Känner mig letargisk, resignerad och orkeslös såhär in emot småtimmarna. Den psykiska tröttheten gör sig påmind, ibland är det nästan som om den vandrat iväg, men den vandrar sällan långt. Böj mig, snälla, böj mig så att jag går av. Lite passande har jag dessutom varit på kyrkogården. Sådant är alltid otrevligt. Bara för att man inte vill leva, så vill man ju inte dö. Döden är skrämmande och borde inte accepteras så lättsamt som den gör. Faktiskt, det är nästan bättre att vilja dö än att inte vilja ingetdera, då har man åtminstonde ett mål, hur hemskt detta mål än är.

Nej nu ska vi ta lite tid och uppskatta fotografi. Det är inte alls så lätt som man tror, inte bara att klicka på en knapp med automatiska inställningar, inte om man vill fånga dem där riktigt speciella känslorna i alla fall. Jag måste börja ta tag i allt skit med ISO, bländare, slutartid och ljus blabla, så att jag kan börja ta bilder som faktiskt blir någorlunda som jag vill. Gaaaah. Aja.

 

Drunknar i skolarbeten men ändå är det inte nog för att få någonting gjort? Sitter och glor på Japanska och Koreanska drama serier om käääärlek istället. buuu. Gråta. Jag föredrar dock hur dem porträtterar kärlek i sådana serier, gentemot jänkerullar där allting är pang på. Personligen gillar jag inte det. MEN DEM ÄR SÅ SÖTA JAG VILL DÖ. Åååh som Hana Yori Dango, dem måste vara världens gulligaste tillsammans. Dem har sådan kemi helt enkelt. Ingen förstår säkert även om man sett serierna, men det är okey. Det är någonting jag värdesätter för mig själv.

Ah, inte för att någon undrar, men den här serier jag ser nu är den koreanska versionen som "Ikemen desu ne" var baserad på. Jag brukar föredra dem japanska versionerna, men inte i detta fall! Jag är chockad. haaah. PS. Dem spelade k-pop i skoaffären här i stan idag. K-JÄVLA-POP. Vad fan i helvete. Sluuuuta. Bli inte populääärt.

 

En bild ifrån en tidig augusti-förmiddag.

 

Planerar fortfarande en resa... Om jag håller tankarna på det kanske jag undviker att ta livet av mig. Varit ovanligt nere dem senaste två veckorna. Hur kan man bli deprimerad när man äter anti-depp? Eller så har jag bara insett hurdan världen egentligen är... Resignationen sprider sig som ett gift i kroppen.

 

Min resa skulle bestå av att åka upp till Stockholm, ta båten till Finland, ta tåget till Ryssland som kanske tar två dagar eller så, sedan hoppa på den transsibiriska järnvägen (som jag alltid tjatar om) och åka vidare till Kina. Jag gillar Kina. Jag skulle vilja kunna kinesiska, men det är så obehagligt svårt att jag ger upp bara tanken. Jag skulle vilja kunna koreanska också, bara för att. Dock har dem fult skrivsätt. Inte lika flytande och vackert som japanska. I alla fall, efter hängt i Kina ett tag, har jag troligtvis redan haft världens resa, då jag når det absoluta målet, Japooon. Då börjar det roliga. Att spendera alla pengar på hela kontot (som inte finns än) på att åka tåg över stora delar av Japan. Skoj. Först hänga i Tokyo. Sedan min framtida hemstad Nagoya, där jag ska hälsa på min fina man, såklart. Helst en massa. Helst tränga mig på och bo i hans trädgård, men ja, vi får se hur det blir med det... Efter gjort mig bekant med Nagoya kanske jag har en bättre syn om jag vill bo där eller inte. Vill även åka till Sapporo! etc etc.

 

Sådant här tänker jag, och blir självmordsbenägen när jag inser att ingenting jag vill någonsin kommer hända och jag är för feg för att göra något åt det. Hatar mig själv.

Det finns en text av Kent, "Jag är livrädd för att leva, men jag är dödsrädd för att dö", och jag har insett att detta är en totalt akurat beskrivning av hur jag ser på livet.

Dricker te och är så opepp på livet att det är skrämmande. Dölja. Skratta. Låtsas. Man kanske skulle skita i allt och sätta sig i skogen. 9GOATS BLACK OUT - nude. Fin låt.

 

Rakade ju bort ögonbrynen men för första gången saknar jag nästan dem? Vad fan liksom. Har blivit så van att se mig själv med tjocka riktiga ögonrbryn att allt ser fult ut :( Ska fundera på det i några dagar. Åt för övrigt världens godaste mango idag. Total eufori. Igår åt jag ett jättegott granatäpple. Det sägs att frukt gör huden bättre, men jag äter ofta det och kan säga att det fungerar inte hah.

För jag är så annorlunda som tar kort på blommor och bär... Jag är som en stereotypisk liten 13-åring som fått en kamera av pappa och tror att jag är speciell, fastän jag är kass. Men det är okey. För jag är inte 13. Och jag har betalat skiten helt själv. Dessutom är jag bara lam. MIN POÄNG ÄR? Jag vet inte. Jag måste spara lite till... finns ett objektiv jag måste haaaaa. [email protected]  

Har varit på Strömsholm och hälsat på djursjukhuset ett flertal gånger senaste tiden. En av gångerna då jag inte mådde lika dåligt tog jag med kameran och tog en del menlösa foton. Det var fullt av fina hästar i alla fall.