Kan folk sluta behandla mig som något jävla substitut

Jag ber om ursäkt för att jag inte svarat på någonting den senaste månaden ungefär. Mitt huvud är ljusår ifrån, och allt jag känner är misär. Det är okey att skratta, jag är medveten om hur makabert fånigt det låter. Men det känns ännu värre, jag har ju ändå fått så mycket hjälp och ändå är jag inget bättre, som att de som försökt blir besvikna. Jag förväntade mig ingenting heller, men det märks att andra gjort det. Jag vill bara att det ska sluta göra ont. Men jag är trött på att försöka.

 

Ständiga påpekanden rörande ens utseende ifrån främlingar får en att skävla inför mötandet med dem alla ute i världen, själviska as som viskar skällsord rörande vikt, som svider allra mest. Allting är ytligt, ser du inte bra ut är du inte värd någonting. Sedan kommer samma människor som besitter dessa åsikter och förstår inte varför alla är så satans osäkra och att de borde vara nöjda med sig själv som de är. Oftast använder väldigt smala människor ett argument för att de inte vill att folk ska påpeka hur smala de är, "man går ju inte och säger till någon som är tjock att de är det". Jo det gör man. Hela jävla tiden. Jag hatar det där jävla argumentet. Som att de två ens vore jämförbara bara för att det rör vikt. Nej. Dö. Nu ska jag kedjeröka och dricka Absinthe i mitt rum. Eller inte, kanske om det här varit en gotisk novell av något slag. Därmed väntar vi alla på klimaxet i historien. Vändningen. Som ligger vilandes och aldrig vaknar. Bara sjukdomar och död. Nog med denna eufemism och självömkan, nu skall jag gå över till att stirra in i väggen och lyssna på Giles Corey. Under denna psuedonym gjorde Dan Barrett ett fantastiskt album, som han gjorde efter försökt ta livet av sig, för att bestämma om livet var värt att leva. Igenkännigshetsfaktorn på texterna är hööög.

 

"My Dad told me each love will be different.
My Dad told me each love will be good.
Buy my Dad's never had a broken heart,
because my Dad's got my Mum.

I'm too scared to fall in love again,
I'll just focus on my family, my art and my friends.
I'm too scared to fall in love again,
I'll just focus on anything else.

I want to be academic, confident and romantic,
but I just feel weird and overdramatic.
Daily reminders that I am pathetic.
When you're surrounded by it, it's hard to forget it.
I see your straight faces in the magazines,
the ones I used to read when I was thirteen.
Now I can't sleep for all these flashbacks.
Caravans and guys in bands and polystyrene hands.

Everything I had I seem to have lost.
Everyone who loved me seems to have forgot.
Everything I want seems to far away.
I'll just stay in bed for another day.

Hikikomori."

Tycker inte om den här låten, som för övrigt framförs av Crywank (lol), men däremot måste jag säga att jag gillar texten.

Igår var jag jätteglad, idag är jag självklart suicidal och full utav ångest. Jag verkar inte förmå mig själv att lyckas vara glad en längre tid. Har varit en massa blasfemiskt skit rundat med ytligt gnäll här på sistone. Men om det är något som aldrig kommer ske, så kommer jag aldrig någonsin att tycka om mig själv. Åh wow Sanna, som om vi inte läst den jävla skiten tusen gånger förut.

 

Det slog mig även att snart anländer studenten. Jag är nog den enda i hela världen som inte ser fram emot skiten. Jag ser inte fram emot min fula studenmössa som jag skall springa omkring i, jag ser inte fram emot all trängsel, jag ser inte fram emot alla leenden man ska förfalska, jag ser inte fram emot förändringar och nya vanor och jag ser ingen mening med någonting av det. Jag ser inte ens fram emot mottagningen som jag motvilligt skall ha, då de få släktingar som bryr sig skall komma och delge sin fejkade lycka för en annan. De ser möjligheter där jag bara ser omöjligheter, och därmed ger de på något sätt upp. Det är förståeligt. Men jag är inte som de vill att jag ska vara. Förlåt för min pessimism. Ignorera den, ignorera mina banala ord.

The Angels of Light är alldeles för fina och bra för att man inte ska sköljas över med en våg av sorg, samtidigt som man påminns om sin egen känslomässiga isolering, och hur man vill bara ge honom en kram i alla fall. Det är ganska dåligt att associera låtar till personer. lol 15-åring tönt här eller vad låter det som hahah :( 

Varför måste man välja så jävla mycket vad man ska ha på sin studentmössa, jag bryr mig inte bara jag får den. (Antar jag.) Ändå blev den så jävla dyr? Jag och räkna alltså. uuuuuh. gmjkgwnefigjqebfqjf ejrfe f orkar intne nååågotottthtnenejfwekjbfjwe. ffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffef

Brokiga tankar som går runt i en ändlös cirkel, men vad fan kommer jag fram till? Ingenting. Så innerligt trött på mig själv, men ytliga förändringar synes opåkallade sålänge jag lider av obeslutsamhet. Ena veckan är jag målinriktad åt ena hållet, den andra veckan är det motsatt. Jag ska spara ut mitt hår. Jag ska klippa av det. Jag ska bli visual kei-ig. Jag ska köpa Sex Pot Revenge kläder och matcha fler Japanska stilar ihop. Jag ska bli goth igen, den gotiska arkitekturen och musiken har ju alltid varit mig tilltalande. Jag ska nog bli Gothic Lolita istället. Alla idéer rinner ut i sanden innan jag hinner fullfölja dem. Men ack, jag kan beakta ett mönster. - Jag hade köpt Gothic Lolita kläder om jag inte varit fet. - Jag hade köpt Sex Pot Revenge kläder om jag inte varit fet. - Jag är inte en av de smala som säger att jag är fet och behöver banta, jag gör det heller inte för att fiska komplimanger och motsägelser mot detta, utan det är ren och skär fakta. Fråga mister BMI, han vet och han tror mig. Men det är okey, för jag tänker inte alltid vara det. Bestämt. Jag klipper mig inte för att ångerfullheten är styrande. När jag var yngre gick jag till frisören, drog fram en bild bara utanför dörren och klippte impulsivt av mitt långa hår. Jag var ganska missnöjd och detta erinrar sig varje gång jag drar en tanke om att klippa håret. Håret just nu är en ständig sång av fett och livlöshet. Men om man aldrig prövar får man aldrig veta. Jag är så trött på att inte veta någonting. Åtminstone kunde man ha en bestämmelse stilmässigt. ugh.

 

Jag avskyr mitt ansikte. Det är osymmetriskt med alldeles för hängande ögonlock, för låga ögonbryn, för bred och rund näsa, för stor utstickande haka och för små läppar. Jag har aldrig gillat mina ögonlock särskilt, önskar jag kunde avlägsna en bit skinn så att de ej skulle hänga, utan vara jämna. Jag gillar saker som är jämna. Symmetri. Men det som mest gör att jag vill uppkasta när jag råkar skymma mig i spegeln är definitivt min hud. Jävla rosacea helvete. Andra bryr sig säkerligen inte, men satan vad jag hatar det. Får fula små kvisslor och utslag hela tiden i samband med en konstant rodnad, och inte bara det, den blir värre utav vissa drycker och maträtter! Även sol. Jag hatar den så jävla mycket. Därför gör det mig arg när andra gnäller på sin hy, som det oftast inte är något fel på alls. De delar någ inte samma åsikt som mig, men jag ser det. Med smink. Utan smink. Kvinna. Man. Däremellan. Jämn. Blek. Mörk. INTE RÖD. Inte rosa. Grisar är underbara djur, men antingen skall man vara en gris helt eller bara jämnt blek.

 

Jag ber om ursäkt hur extremt ytlig denna text blev, och det verkar tillsynnes som att jag endast värderar utseende, men så är inte fallet. Antar är jag bara är självcentrerad på mitt utseende, därav kan vi anmärka hur många Jag som nämns i texten, emot hur många Du. Huruvida detta var en total upprepning på äldre inlägg är jag helt säker på, gnäller om samma skit om och om igen.

Jag är fortfarande förkyld och hängig (ja, FORTFARANDE) och har därför inte mycket att delge mig av, mer än den normala dosen bitterhet och utnyttjandehetskänslor. Är det ens ett ord? Jag ska ju kunna sådant här med ord, även om jag är urusel på att uttrycka mig verbalt.

 

Ska spela Borderlands och bjuder på lite inspirerande bilder istället för några egna:
Nu skall jag återgå till att känna mig tjock, äcklig och sjuk.